Nyheter från december 2010 ↓

Återvinningstalan – prorogationsklausul

Enligt Högsta domstolen är ett konkursbo vid en återvinningstalan avseende konkursgäldenärens avtal varken bundet av eller kan grunda någon rätt på det prorogations- eller skiljeavtal som kan gälla för avtalsförhållandet. Den i målet aktuella prorogationsklausulen saknade därför betydelse för domsrätts- och forumfrågorna.

NJA 2010 s. 734

Återvinning – återbära i natura eller utge ersättning för värdet

Högsta domstolen fann att konkursboet åtminstone vid återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen skall ha rätt att kräva redovisning av belopp som betingats eller mottagits vid försäljning av egendomen till tredje man eller som återvinningsvaranden har rätt till eller fått från tredje man med anledning av att egendomen skadats.

NJA 2010 s. 709

Bättre rätt till pantent m.m.

I avgörandet klargör Högsta domstolen dels vad som gäller för av konkursgäldenären ingångna avtal i förhållande till konkursboet och dels vilken sakrättslig verkan som en av medkontrahenten avgiven och obligationsrättsligt giltig hävningsförklaring före utmätning eller konkurs får.

NJA 2010 s. 617

Taxan gäller även för 99 lagerbolagskonkurser med samme förvaltare

Tillsynsmyndigheten hade gjort gällande att förvaltaren varit försumlig genom att inte begära att konkurserna avskrevs enligt 10 kap. 3 § konkurslagen då det sammanlagda arvodet i de 99 konkurserna uppgick till 1 126 125 kr inkl. mervärdesskatt. Tingsrätten delade tillsynsmyndighetens uppfattning. Göta hovrätt ändrade tingsrättens beslut och bestämde förvaltarens arvode enligt taxan. Hovrätten framhöll att förvaltaren hade avslutat sitt arbete inom loppet av ca två och en halv månad. Samtliga åtgärder som han vidtagit fick anses befogade. Enligt hovrätten är det normala sättet att avsluta konkurser av detta slag enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Med hänsyn härtill och vad som i övrigt framkommit saknades det grund att konstatera att förvaltaren varit försumlig i sitt uppdrag genom att inte anmäla att konkursen kunde avskrivas enligt 10 kap. 3 § konkurslagen. Hovrätten erinrade om att syftet med 10 kap. 3 § konkurslagen är att undvika ett konkursförfarande som framstår som meningslöst trots att det finns tillgångar i konkursen som förslag till betalning av konkurskostnader och massafordringar men där det saknas borgenärer (prop. 1986/87:90 s. 317).

Göta hovrätt 2010-12-22, Ö 2742-10 (m.fl.).

Avsevärt belopp – skrotvärdet

Hovrätten ansåg att värdena i konkursbouppteckningen skulle ligga till grund för bedömningen av den ekonomiska ställningen i konkursbolaget vid betalningstillfället. Hovrätten godtog inte återvinningssvarandens påstående att domstolen skulle utgå från going-concern-värdena i kontrollbalansräkningen och övriga balansräkning-ar kort före konkursutbrottet. Hovrätten ansåg det inte heller visat att tillgångarna skulle ha kunnat inbringa högre värde vid konkursutförsäljningen.

Svea hovrätt 2010-11-29, mål T 5015-09.

Arbetsbefrielse och lönegaranti

För tolkningen av 5 kap. 2 § konkurslagen hänvisade Högsta domstolen till de begränsningar som lönegarantidirektivet (numera Europa- parlamentets och Rådets direktiv 2008/94/EG) uppställer. Direktivet innebär bl.a. att medlemsstaterna inte får inskränka rätten till lönegaranti i vidare mån än som direkt framgår av direktivet. Detta innebar, såvitt nu var av intresse, att bestämmelsen ska tolkas så att den tar sikte på att förhindra missbruk av lönegarantin, trots att bestämmelsen i andra sammanhang närmast syftar till att utgöra ett skydd för det samlade borgenärs-intresset. Omständigheterna i målet skiljde sig enligt domstolen väsentligt från de som rådde i rättsfallet NJA 1993 s. 22.

Av utredningen i målet framgick att den anställde efter augusti 2005 inte hade utfört något arbete till nytta för bolaget och att hon hade rätt att med omedelbar verkan frånträda sin anställning i och med att arbetsgivaren underlät att betala ut hennes lön. Det framgick också att arbetsgivaren sedan verksamheten hade övergått kunnat säga upp henne på grund av arbetsbrist och att hon då hade varit berättigad till endast en månads uppsägningslön, men att bolaget underlät att säga upp henne och hänvisade till att hon skulle få ut lön genom lönegarantin.

Vid en helhetsbedömning ansåg domstolen att det inte visats att det var fråga om ett missbruk av lönegarantin, varför hennes fordran inte uppenbart ansågs överstiga vad som kunde anses skäligt.

NJA 2010 s. 434