Arbetsbefrielse och lönegaranti

För tolkningen av 5 kap. 2 § konkurslagen hänvisade Högsta domstolen till de begränsningar som lönegarantidirektivet (numera Europa- parlamentets och Rådets direktiv 2008/94/EG) uppställer. Direktivet innebär bl.a. att medlemsstaterna inte får inskränka rätten till lönegaranti i vidare mån än som direkt framgår av direktivet. Detta innebar, såvitt nu var av intresse, att bestämmelsen ska tolkas så att den tar sikte på att förhindra missbruk av lönegarantin, trots att bestämmelsen i andra sammanhang närmast syftar till att utgöra ett skydd för det samlade borgenärs-intresset. Omständigheterna i målet skiljde sig enligt domstolen väsentligt från de som rådde i rättsfallet NJA 1993 s. 22.

Av utredningen i målet framgick att den anställde efter augusti 2005 inte hade utfört något arbete till nytta för bolaget och att hon hade rätt att med omedelbar verkan frånträda sin anställning i och med att arbetsgivaren underlät att betala ut hennes lön. Det framgick också att arbetsgivaren sedan verksamheten hade övergått kunnat säga upp henne på grund av arbetsbrist och att hon då hade varit berättigad till endast en månads uppsägningslön, men att bolaget underlät att säga upp henne och hänvisade till att hon skulle få ut lön genom lönegarantin.

Vid en helhetsbedömning ansåg domstolen att det inte visats att det var fråga om ett missbruk av lönegarantin, varför hennes fordran inte uppenbart ansågs överstiga vad som kunde anses skäligt.

NJA 2010 s. 434

0 kommentarer ↓

Denna nyhet har ännu inte kommenterats.

Lämna en kommentar